"Hon levde med en man som hennes släktingar inte kunde acceptera. Hon sågs genom hela sin ungdom som nervsvag, hennes ångest blev ibland så tung att hon knappt mäktade bära den. Men mannen, han såg henne åtminstone ibland. De levde ett fattigt liv, hade sex barn som inte åt varje dag, som inte alla hade skor att sätta på sina fötter när kölden bet. Deras liv tillsammans var inte lyckligt, men hur kunde de välja annat? Till den dagen mannen fann en yngre kvinna, en kvinna med pengar som ville ha honom. Han berättade en kväll att han tänkte lämna henne, han tog med de tre äldsta barnen (för de kunde arbeta på gården) och lämnade henne med de tre yngsta som ännu inte dög till arbete. Hon visste att hon inte kunde försörja sina barn, och att kommunen inte skulle låta henne behålla dem. Så, kommande kväll - en svidande vacker sommarkväll - sa hon till barnen att de skulle göra en utflykt, de skulle gå och bada. Barnen var glada och förväntansfulla. De satt där vid kanten av den lilla sjön och åt sin matsäck. När de ätit, och kvällen sakta övergick till natt hade barnen somnat vid hennes sida. Hon tog sitt yngsta barn, den lilla ljuvliga flickan, gick ner i sjön med henne och sjöng sakta en vaggvisa medan hon höll flickan under vattnet tills hon stillnat. Hon tog den tvåårige pojken, höll honom på samma sätt, medan tårarna och ångesten hotade kväva henne. När hon dödat sin fyraåriga dotter tog hon alla tre barnen i famn, och flöt ut i vattnet. Hon nynnade vaggvisan, tårarna rann medan hon sakta vaggade sig själv och sina barn. När djupet drog i henne lät hon sig dras ned utan att göra motstånd, viss om att det var bättre för barnen att sluta sina liv med henne än att de skulle behöva utackorderas på byn. Hon såg sitt brott som en gärning i kärlek.

Hon lämnade sina minnen hos mig, gick vidare in i ljuset. Hennes barn gick vid hennes sida, skuldfria och lysande. Jag bär hennes minnen, upplever känslan av hur hon vaggade barnen till sömns medan hon sjöng, känner deras söta dofter och upplever värmen. Jag känner också hennes kärlek till dem, den kärlek som gjorde att hon hellre trotsade människors lagar och riskerade sin själ än att låta sina små fara illa hos främmande människor. Människorna hon lämnade kvar dömde henne hårt, hennes brott var oförlåtligt, omöjligt att förstå. Men hennes kärlek är en stark kärlek, lysande klar och ren."

Ordningen återställd. Barnen återbördade till sina rätta platser, Lillpyre i pyjamas, Storpyre sjungandes i sitt rum.

Lillpyre blev oerhört glad för sitt "nya" rum. Kvittrig, fnissig och busig. Hon har rensat gosedjur som sorterats ut dels för vidaretransport till Röda Korset, dels till småkusiner i Drakstaden och dels till soporna. Hon har dansat rock'n'roll-dans framför tv:n, och ätit en jätteportion tacos (som hon beställt till hemkomstmiddag). Vi har också rensat ut ett "bollhav" eller ett litet lektält med tillhörande plastbollar som hon haft bollöst i sitt rum. Där har gosedjuren bott, men nu är det borta. Om småkusinerna vill ha det så får de det!

I morgon stundar än mer shopping. Hon ska få en till lite mindre bokhylla i Billyserien, en matta, en lampa och köpa födelsedagspresent till en kompis som har sexårskalas på söndag. Härliga tider!

Och på måndag är påsklovet slut, och det är dags för måndagsstressen igen.

Förresten ringde rektorn häromdagen och frågade om jag är intresserad av att jobba heltid resten av terminen, försåvitt min arbetskamrat får det jobb hon sökt på gymnasieskolan i stan. Och visst ökar jag gärna på arbetstiden om min andra arbetsgivare är villiga att släppa mig...

Den här första bilden visar den gamla tapeten - blå som bara den, och med ett pigment som fastnar under fotsulorna som tusan!

Slipdammet var gräsligt! Fastnade i håret, under fotsulor fast jag skurat fyra gånger efteråt, i hår...tom i näsan och i luftrören, så man hostar blått efteråt. Inte så himla nyttigt, kan man tro!

 Och så här ser nya tapeten ut - Lillpyre har valt en söt rosa med pyttesmå blekrosa blommor på. Hoppas nu att hon blir glad när hon kommer hem från mormor och hennes rum är nytapetserat.

Vi köpte en Billy-bokhylla, nya sängkläder och en liten spegel i rosa pärlram som hon ska få ha på sin byrå. Lampan och mattan får hon vara med och välja, och skrivbordet får vi leta lite efter.

I stället för Stockholmsresa blev det tapetsering. Vi skickade ungarna till mormor igår (eftersom Lillpyre var pigg och feberfri trots snuva) och ägnade gårdagen åt att spackla och slipa. Idag har vi skurat illblått slipdam, och sen tapetserat två tredjedelar av rummet. Sista tredjedelen blir i morgon, sen ska vi åka och shoppa lite, bokhyllor, ett skrivbord, en matta och en ny lampa till Lillpyres rum. Kommer bli jättefint!

Jag frågade för några veckor sedan vad ni tyckte var rimlig lön för en grundutbildad sjuksköterska. Svaret blev såhär:

16 000 - 18 000     0 %

18 000 - 20 000     18.2 %

20 000 - 22 000     18.2 %

22 000 - 24 000     45.5 %

>24 000                18.2 %

Av detta sluter jag mig till att den lön jag har idag - som sjuksköterska som specialiserat mig i två riktningar - både som distriktssköterska och inom vårdpedagogik - har lite låg lön. Jag tjänar 22 400 på heltid, efter tretton år som sjuksköterska och med två vidareutbildningar. Ruttet!

Så - då kommer frågan - vad tycker ni jag borde tjäna? Rösta!

Vår Stockholmsresa för en månad sedan frös inne pga magsjuka. Vi bokade om för att åka i slutet av mars - dvs i morgon. Nu är Lillpyre febrig och hostig, och snoret sprutar. Maken har ont i halsen och jag är mest less. Så, nu skiter det sig med den här resan också. Det är fan inte meningen att maken å jag ska få ha ett liv utanför familjen.

tog Fru Fundersam sig an. Hon gjorde också ett tillägg, som jag känner att även jag vill klämma till med...

Idag är jag 42 år, har ett jobb som jag älskar varenda minut av, ett annat jobb som jag älskar mindre, men som trots allt ger en slant för uppehället. Jag lever med en man som är min like, min närmaste vän, min Älskade och som jag vet älskar mej på samma sätt. Jag har två underbara ungar - en söt och rar nästan vuxen kvinna, rättfärdig, sann och stark trots sitt mjuka, vänliga sätt; och ett litet nästan sexårigt yrväder, med en livsglädje som sprudlar och oerhört intelligent.

Jag har gjort mina livskriser så här långt, och alltid kommit ut starkare på andra sidan. Livet är nästan så bra det kan vara (men ensamheten visar ibland sitt fula tryne, och ibland kretsar sorgens fåglar kring mitt huvud än idag).  Varje dag lever jag med en känsla av tacksamhet. Tacksamhet för mina barn, för Älskades närvaro i mitt liv, för att jag är frisk (någorlunda), för att jag får leva trygg och har mat för dagen...Ett gott liv!