...det ändå går att jobba på min gamla urvuxna arbetsplats, nu när jag vet att jag har nedräkning... Jag lider inte ett dugg av det!

Blev uppe så sent igår, började titta på Jim Jarmusch film Night on eart och fastnade fullständigt. Brukar gilla hans filmer, den här hade jag inte sett, och visst gillade jag den här också.

Hans Dead man, med Johnny Depp är en av mina absoluta favoriter.

En stor del av det jag gillar är att det finns utrymme för tankar i hans filmer - det blir långa, tysta episoder, som andningshål, eller plötsliga tidsglapp. Sen handlar de ju ofta om utanförskap, om människor på livets skuggsida - en sida som känns väldigt hemtam, enkel och rättfram, lika bekväm som ett par riktigt mjuka sköna gamla sweatshirt-brallor, eller de slitna, skitiga gympadojjorna som börjar gå sönder i ena kanten men som sitter som en smäck på foten...

apropå förra inlägget...

Se inlägget från förra året, den här dagen!

Det räcker med att man rör sig aldrig så lite, så rinner svetten. Och, det är underbart!

I morse när jag steg upp (nåja, i förmiddags, då för klockan var halv tio) så var det 27.3 grader i skuggan. Jag njuter av varenda sekund!

Make och Lillpyre är bortresta sen i tisdags, Storpyre är hemma med mej, men hon är för det mesta ute med kompisar, så jag ser henne inte så mycket. Det känns faktiskt rätt skönt att få lite tid för sig själv - det var allt för länge sen. Och nu har jag suttit och tittat på filmen Shirley Valentine, för hundrafemtioelfte gången, och som alltid så poppar den där evinnerliga längtan efter ett annat liv upp - kanske ett liv i ett annat tempo. Fast å andra sidan håller jag ju på att jobba fram ett sånt liv nu - som lärare är kanske tempot högt ibland, men jobbar man så lite som jag gör (65% till hösten på skolan, och 8.3% på primärvårdsjouren) så blir inte tempot så himla högt. Inte lönen heller, förvisso. Men man kan ju inte få allt! Det jag får räcker i alla fall till nödtorften, och ett visst sparande också...

I morgon kommer Make och Lillpyre hem igen, och allt återgår till det normala igen, tillbaks till att vara Mamma och Medregent i familjen. Det har varit några sköna dagar...

nio, åtta, sju, sex, fem fyra tre två en dag kvar...

Elva, tio, nio, åtta, sju, sex, fem, fyra, tre, två, en...dagar kvar.

shoppat ett par tack-för-hjälpen-presenter till föräldrarna i familjen hon bodde hos, som tack för all hjälp, och stöd de fått under de veckor hon var hos dem.

Vad vi har köpt? De är ju restaurangägare i tillägg till vingården, så vi köpte dem varsitt förkläde :)

Och eftersom Marabous lyxchoklad gjorde stor succe slänger vi med ett par såna kakor i paketet. Hoppas de kommer att gilla grejerna...

Just det! Det raskar på!