...till Hufvudstaden med några kollegor. Vi ska på öppet hus för gymnasielärare på Rosenbad i morgon, å ikväll ska vi fira en kollega som fyllt jämnt.

Trevligt! (Hoppas jag)

Storpyrets artonårspresent är inhandlad, ett par tusenlappare dyrare än tänkt. Men det får det vara värt! Vi passade på att köpa en skrivare också - vi har ju varit utan skrivare i ett par års tid. Och skrivaren har en scanner, så nu kan jag scanna in bilder, t.ex från ett gammalt fotoalbum med bilder på mig själv när jag var liten och söt :)

Jag befann mej på en mörk plats - det fanns inget omkring – bara intet.
I drömmen var jag man (till skillnad från i verkligheten).

Jag stod invid ett stort vitt träföremål, rombiskt till sin form.
En bit bort fanns en åskådarläktare, där domare satt som var satta att avgöra om jag var värdig eller inte.

Jag började långsat, liksom sökande, gå runt det vita träföremålet, mumlande och mässande besvärjelser för att nå in i träföremålet och berörde föremålet på varje sida i något slags rituell dans.
Successivt förvandlades träföremålet till en trädliknande varelse (ingen ent utan trädets animus om man så vill - trädarketypen), rötterna gick djupt ner i jorden, och trädet fick nån form av ansikte, ögon som såg djupt in i min själ och såg sanningen.
Jag sa till domarna och trädet att jag har alltid älskat trädet (i benämningen alla träds själ...)
och i och med det var jag vägd på våg och funnen värdig.

Jag har funderat och klurat på den här drömmen, än det ena och än det andra har jag försökt tolka den som. Gissar att den handlar om min personliga utveckling. Men just idag känns det ganska enkelt. Skrev i en kommentar hos Klara att Trädet är min bästa vän. Och precis så enkelt är det. När jag har mått dåligt i livet, så har det ofta varit träd jag sökt mig till för att känna mig hemma. Jag har haft favoritträd (oftast stora björkar) där jag suttit intill stammen och varit ledsen. När jag upplever den där stora samhörighetskänslan med världsalltet, ni vet, som man känner ibland, så har det också varit träden som varit liksom symbolen för världen/världsalltet. Jag är ingen havsmänniska, har ingen längtan till havet. Även om jag kan tycka att havet är imponerande, mäktigt och trevligt att bada i så fyller det mej med ett slags ödesmättat vemod, eller en tomhetskänsla, en känsla av att bara vara liten och utsatt. Det är skogen jag upplever som mitt hem - jag kan känna en längtan efter att få sjunka ner i mossan, låta mig uppslukas av skogen, bli en del av den och kanske på ett sätt låta mitt ego utplånas i den myllrande, livfulla värld som skogen är. Träd är så taktila också - stammarnas bark har oändliga uttrycksformer - de kan vara släta och silvriga, vita som björken med dess svarta skrovliga band. Gamla almar har längst ned vid rötterna långa åsar och dalar, som ibland liknar månlandskap. De fyller luften med ljud, suset bland kronorna kan vara allt ifrån ödesmättat och hotfullt till rofyllt och skänka vila. Trädens stammar ger liv åt oändligt antal arter, både som levande organismer och när de ligger ruttnande bland mossor och lavar. De är uråldriga som organismer - i USA har man funnit ett bestånd av asp som är flera tusen år gammalt. Det finns något så ursprungligt, så oändligt hos träden, något så trösterikt, så enkelt. Jag älskar Träd, helt enkelt.  

som komp för ett viktigt möte jag var med på förra veckan på min lediga fredag. Mina torsdagselever har apu, så då kunde jag ta komp. Har använt dagen till att försöka piggna till i min förkylning men det har inte gått nå bra. Så, i morgon ringer jag nog och sjukanmäler mig inför helgen - orkar inte jobba som sjuksköterska om jag mår så här.

I stället har det blivit lite sytt. Har sytt en väska åt mig själv för allra första gången i mitt liv. Jag brukar vara en katastrof vid symaskinen - den brukar darra av skräck när jag tar i den, dvs innan jag köpte mej en egen. Nu försöker jag i alla fall sy, och så här blev min väska (jag är otroooligt stolt över min första skapelse - den är inte sned som den ser ut på bilden utan alldeles regelbunden och jämn):

Sen har jag äntligen fått upp gardiner i mitt arbetsrum på skolan oxå. Så, här är mitt rum, där jag sitter och planerar, läser uppgifter och rättar om dagarna. I fönstret står ett par blommor (suckulenter, allt annat dör i min vård), tre kastanjer som jag fått av en vän ligger där också. Och två stenar - en slaggsten och ett gammalt fossil (tror vi). I högra fönstret sitter Buddha intill kastanjerna, och mitt fram finns en skifferplatta med ett ljus på. Ni som varit med på bloggen ett tag känner säkert igen ansiktet på väggen - det är en av mina masker jag gjorde i keramiken för några år sen. Den är där för att påminna mej om att alltid ha ett fokus på att bibehålla min stilla punkt inom mej. Den där jag andas och bara är.

så fick jag äntligen tillbax min mobil igår. Och tro det eller ej - DEN FUNGERAR!

Så, nu återstår bara att bråka med företaget jag köpte den av för att få ersättning för utlagda pengar...

Skulle du nån gång ramla in här, så ska du veta att jag saknar dej!

Så här stod det i notisen som publicerades i dagens Arbetarbladet:

"Snippa äldre ord än man trott

Götebord. Inget är nytt under solen. Ordet snippa för det kvinnliga könsorganet togs in i ordlistorna som ett modernt ord, och har blivit mer och mer använt bland allmänheten. Men det har funnits minst sedan 1930-talet.

Språkforskarn Karin Milles vid Stockholms universitet har letat i arkiven och berättar om snippans historia i nya numret av Språktidningen. Den äldsta noteringen hon hittade var från Skåne 1932, men ordet kan vara ännu äldre. Forskare har bland annat hittat det i en dikt som skrivits på en sedel från 1857."

Hysteriskt roligt! Tänk om det finns många såna, vilda ord därute som ännu inte infångats och katalogiserats till att bli tama!

ägnats åt att sova i soffan. Vaknade i morse kl 6 med en huvudvärk som gick utanpå det mesta. Lillpyret snusade så högt att jag inte klarade att ligga kvar, tårarna rann. Gick upp och la mej i hennes säng i stället, men kunde inte ligga där heller, för hennes klocka tickade så högt, och det gjorde så ont att ligga ner. Så jag traskade ner och tog en Alvedon,  lutade ner mig i soffan med en ispåse under huvet. Kände när Alvedon-effekten kom och somnade strax därefter. Vaknade när maken kom nerför trappan vid 8-tiden, och mycket förvånad gastade till: Men ligger du här!?!

Sen har jag halvsovit i soffan större delen av dan, fram till 14-tiden då huvudvärken lugnat ner sig efter att jag bytt ut ispåsen mot en värmedyna. Men jag känner mej sjuk, bakfull, hängig till tusen även ikväll. Och i morgon börjar mina elever som jag ska ha tio timmar i veckan de närmaste nio veckorna, och jag skulle ägnat den här dagen åt att finslipa på det sista av planeringen. Det har inte blivit gjort, och jag orkar inte ikväll...

Återstår att välkomna dem med en ofärdig planering i morgon...

 ---

 För övrigt har jag ännu inte sett röken av min mobil...