,,,varför den här människan ska tillåtas så mycket utrymme i media - citat: "Ett spädbarn rätt skött skriker inte efter två månader.----Kolik är icke lindrad överlevnadsångest."
För kännedom: Kolik beror på en omognad i  mag- och tarmsystem som gör att barnet får smärtsamma kramper i magen.

Snacka om att skuldbelägga! Borde anmälas...

"Anna Wahlgren, författare och niobarnsmamma:

Kära du! Det är ett under att du står på benen. Så här ska det inte vara! Små barn ska njutas – och njuta själva!

Jag träffar dig gärna. Jag håller kurser i spädbarnsvård med workshop – Kom rätt från början. Se min hemsida www.annawahlgren.com.

Ett spädbarn rätt skött skriker inte efter två månader. (Möjligen kan man mäta upp fem minuters skrik sammanlagt per dygn då, skrik av övertrötthet.) Nyfödda skriker av överlevnadsångest. Kolik är icke lindrad överlevnadsångest. Hela ditt kolikhelvete var onödigt.

Förutsättningarna för ett förnöjsamt spädbarn är tre: 1) mat, mycket mat, mera mat och ännu mera mat; 2) magläge på plant underlag (andningslarm bör du ha i vilket fall – det är inte sovpositionen som är farlig respektive mindre farlig utan den outvecklade andningsautomatiken som under riktigt skön, och livsnödvändig, djupsömn kan ställa till problem); 3) fasta, tillförlitliga rutiner, vilket betyder säkerhet för barnet = garanterad överlevnad.

Han behöver mer mat nu än bara bröstmjölk, och han behöver sova ca 15,5 tim/dygn. Gör ett schema, proppa honom full, ja överfull med mat, lägg honom skönt tillrätta på mage och hjälp honom i ro när det behövs så att han får sina trygga tider - elva timmars natt klarar han då fint - och saken är klar!

De här råden får du bara av mig. Du kan lyssna till dem eller misstro dem, det bestämmer du själv. Men de är de enda råd som fungerar i verkligheten. Följer du dem får du på tre dygn en nöjd liten gosse som du äntligen kan njuta av – och som njuter själv!"

...Storpyre ska anpassa fjolårets balklänning till årets - sin egen - studentbal.

Den ska ha en ny tyllunderkjol så den står ut mer, åsså ska den ha ett benvitt skärp, och en stor rosett med band som hänger ner, bak på rumpan.

Och det ska jag åstadkomma...

...en japansk spets.

Jag VILL HA. Punkt.

...och...Små lätta moln, ser jag på min himmel, min himmel som är blå...

...så till den milda grad att man funderar över om man borde ha boostrat matförråd här. Precis som 1998.

Känns jobbigt.

Bästa arbetskamraten pratar om att gå ner i arbetstid (och studera på halvtid) kommande termin, för att bereda mej möjlighet att få jobba kvar...

 Att det finns såna människor! Otroligt hjärtevärmande...Fast jag önskar att hon inte gör det för min skull...

...en av de seniora kollegorna har berättat att hon vill gå upp i arbetstid, från 80% till 100%.

En annan har berättat att hon har begärt att få ta tillbaks vissa kurser som jag har haft i ett år - inte orimligt, men det är mina roligaste kurser.

Det betyder att jag kanske inte jobbar här till hösten :(

Och det betyder att då blir jag arbetslös. Kanske.

Med tanke på att landstinget också är på G att sparka folk...*suck*

Alla prover är normala, utom trombocyterna som var lite höga, vilket är helt normalt när man är/varit infekterad. Skönt, så kan man slappna av och bara ägna sig åt att låta henne återhämta sina krafter.

 ---

Höll på att skratta läppen av mig när jag åkte hem:

Tre hållplatser innan jag stiger av stod två män, välkammade och prydliga, i likadana beiga lumberjacks-aktiga jackor. De hade konferensmappsliknande saker i händerna. "Nej!" tänkte jag. "Inte mormoner! Vad ska jag klämma till med för att få dem att inte intressera sej för mej???" Jag började genast i huvet gå igenom alla möjliga försvarsstrategier för att slippa uppmärksamhet. Så vände en av dem på sej och jag såg att det stod X-trafik (som är det lokala bussbolaget) tryckt på ryggen på jackan. "Konstigt - skulle X-trafik verkligen sponsra mormonernas missionerande??? Får de göra det? Är inte X-trafik ett kommunalt bolag?"

Så steg de på.

Den äldre mannen klev bakåt i bussen med myndiga steg, och jag satt där och försökte göra mej osynlig. Så klämde han till med hög och myndig stämma:

"Hej. Vi kommer från X-trafik. Vi ska göra en biljettkontroll."

Och min lättnadskänsla var enorm! Jag visade fram mitt månadskort och fick klartecken. Sen började jag fnissa, högt och ljudligt och folk tittade på mej med smått undrande blickar, för jag var ju ensam, och åker man buss ensam sitter man inte och fnissar.

Det jag hade mest roligt åt var min otroligt fåniga tolkning av två män i likadana jackor som stiger på en buss...att tolka dem som mormoner, fast jag tydligt ser företagsloggan...Säger en hel del om hur vi bedömer människor på första intrycket!