"Jag vill att du ska veta att fast du nästan inte varit närvarande under min uppväxt och i mitt vuxna liv har jag alltid älskat dig. Som barn saknade jag dig enormt och var ofta ledsen och besviken över att du inte verkade vilja ha med mig att göra. Ett minne från första halvåret efter din och mammas skilsmässa sitter för evigt inpräntad i mig. Jag var fem år. Maria åtta. Vi, dina döttrar, saknade dig och tog ivrigt den korta promenaden bort till din lägenhet. När vi kom in satt du i köket. Så fort du fick syn på oss skrek du:

-Dra åt helvete, ungjävlar. Försvinn härifrån!

Vi blev chockade och rädda. Jag tror vi sprang därifrån så snabbt våra små ben förmådde. Först många år senare insåg jag att du måste ha varit aspackad. Under åren som följde har jag bara glimtar av att någon av dina kvinnor kom med julklappar till oss. Aldrig du.

Jag hittade dig i trapphuset utanför vår dörr, sittande på ett trappsteg. Du grät som ett barn. Förmodligen var du även den gången aspackad. Du vädjade att jag skulle hälsa till mamma att du ångrade allt. Du skulle alltid älska henne, sa du. Mitt nästa starka minne är när jag var i tioårsåldern. Jag ringde dig. Vi hade inte pratat på minst ett halvår. Det var du som svarade. När du hörde att det var jag skyndade du dig att säga:

-Ja hej! Kan du vänta några sekunder? Jag måste göra en sak.

Sedan la du luren åt sidan. Jag stod tålmodigt och väntade, såg ut genom fönstret, i nästan en timme. Först då lyftes luren, jag trodde att det var du som tillbaka för att tala med mig. Det var din flickvän.

-Janne? Han gick hemifrån för nästan en timme sedan. Han sa att han hade bråttom.

Det svek jag kände då är en av mina mest smärtsamma upplevelser. Än idag, 28 år senare, gråter jag vid minnet. Så även när jag skriver detta.

När jag blev sjutton-arton började du bli intresserad av att ha kontakt. Då var jag så besviken att jag undrade: varför, efter alla år? Men, jag älskade dig. Du är ju trots allt min pappa, så jag tog tacksamt emot dig.

När jag flyttade hemifrån, vid arton, blev vår kontakt allt mer frekvent.

Jag var överlycklig över att du ringde och hälsade på. Samtidigt började vårt förhållande bli det omvända. Du vädjade till mig om hjälp att göra en LVM-anmälan på dig. ditt alkoholmissbruk var nära att ta livet av dig. Jag försökte, men ingen lyssnade. Mitt eget drogmissbruk gjorde att jag inte orkade ta hand om dig. Jag var fullt upptagen med mig själv, flyttade ner till Stockholm. Du grät, bönade och bad:

-Hur ska jag klara mig utan dig? Du får inte flytta!

De år som följde vädjade du hela tiden att jag skulle komma hem, men jag ville inte. Jag hade mitt heroin i Stockholm. Nu för tiden pratar vi högst en-två gånger per år. Men jag tänker på dig, pappa. I över tjugo år har jag varit skräckslagen att du ska få en av dina störtblödningar från magmunnen och bara vara borta. Men oron har börjat avta. Du verkar sköta dig allt bättre. Det gör jag med. Jag ville skriva detta för att, innan det är för sent, få ge dig en bild av hur jag upplevde allt. Jag vill att du ska veta, att: Pappa. Jag är stolt över att vara din dotter. Jag älskar dig för evigt."

Författare: min syster

Publicerad i Situation Stockholm juni 2007.