"Hon levde med en man som hennes släktingar inte kunde acceptera. Hon sågs genom hela sin ungdom som nervsvag, hennes ångest blev ibland så tung att hon knappt mäktade bära den. Men mannen, han såg henne åtminstone ibland. De levde ett fattigt liv, hade sex barn som inte åt varje dag, som inte alla hade skor att sätta på sina fötter när kölden bet. Deras liv tillsammans var inte lyckligt, men hur kunde de välja annat? Till den dagen mannen fann en yngre kvinna, en kvinna med pengar som ville ha honom. Han berättade en kväll att han tänkte lämna henne, han tog med de tre äldsta barnen (för de kunde arbeta på gården) och lämnade henne med de tre yngsta som ännu inte dög till arbete. Hon visste att hon inte kunde försörja sina barn, och att kommunen inte skulle låta henne behålla dem. Så, kommande kväll - en svidande vacker sommarkväll - sa hon till barnen att de skulle göra en utflykt, de skulle gå och bada. Barnen var glada och förväntansfulla. De satt där vid kanten av den lilla sjön och åt sin matsäck. När de ätit, och kvällen sakta övergick till natt hade barnen somnat vid hennes sida. Hon tog sitt yngsta barn, den lilla ljuvliga flickan, gick ner i sjön med henne och sjöng sakta en vaggvisa medan hon höll flickan under vattnet tills hon stillnat. Hon tog den tvåårige pojken, höll honom på samma sätt, medan tårarna och ångesten hotade kväva henne. När hon dödat sin fyraåriga dotter tog hon alla tre barnen i famn, och flöt ut i vattnet. Hon nynnade vaggvisan, tårarna rann medan hon sakta vaggade sig själv och sina barn. När djupet drog i henne lät hon sig dras ned utan att göra motstånd, viss om att det var bättre för barnen att sluta sina liv med henne än att de skulle behöva utackorderas på byn. Hon såg sitt brott som en gärning i kärlek.

Hon lämnade sina minnen hos mig, gick vidare in i ljuset. Hennes barn gick vid hennes sida, skuldfria och lysande. Jag bär hennes minnen, upplever känslan av hur hon vaggade barnen till sömns medan hon sjöng, känner deras söta dofter och upplever värmen. Jag känner också hennes kärlek till dem, den kärlek som gjorde att hon hellre trotsade människors lagar och riskerade sin själ än att låta sina små fara illa hos främmande människor. Människorna hon lämnade kvar dömde henne hårt, hennes brott var oförlåtligt, omöjligt att förstå. Men hennes kärlek är en stark kärlek, lysande klar och ren."

den gyllene gossen, som dyrkades av sin mor, hennes yngste, hjärteblodet, ögonstenen. Hon skämde bort honom, valde honom framför hans syskon. Han, som utnyttjade hennes kärlek, bedrog och bestal henne på allt hon ägde, och som hon älskade och förlät, gång på gång trots hans hemfallenhet åt rusande drycker, droger som kittlade honom till himmelens höjder och genom helvetets nio kretsar och sedan upp igen. Nu har han lagt av sig sin kropp - ruset avgjorde hans slut. Han är ännu vilsen, irrande, sökande...men han kommer att lämna sina minnen hos mig...för att gå ut i ännu ett liv som en ren och obesudlad själ... . 

 visar den kvinna som i ung ålder mötte den man som skulle bli far till hennes barn. Hon var uppväxt hos sin mormor, då moderns man - som kvinnan trodde var hennes far - inte accepterade henne i familjen. Hon fick arbete i köket på något som kallades "skolhem med särskilt arbetshem för manliga och kvinnliga sinnesslöa samt vårdhem med särskilda avdelningar för barn och äldre kvinnliga sinnesslöa". På detta hem vistades människor med lättare utvecklingsstörning, människor med Downs syndrom, människor som låg under normalbegåvning...ja, människor av allehanda sorter, som inte passade in någon annanstans. Kvinnan - som inte var en av dem som bodde där, utan helt sonika en av de anställda till att laga mat och baka, samt sköta tvätt och städning åt de boende - arbetade där en tid, och mötte sedan Honom. Han var en storväxt man, med händer som dasslock, fötter som vindfällen och en rygg som motstod alla stormar. Han skrattade högt, och svingade henne på sina starka armar. Hon blev snabbt gravid, och födde vid 21 års ålder två vackra söner..identiskt lika. De var då gifta, hon och hennes starke man. Ett par år senare välsignades de även av med en dotter. Åren gick, de levde tillsammans på gott och ont. Sönerna var vilda och utnyttjade sitt tvillingskap till att klara sig ur knipor. Hennes starke man arbetade vid järnvägen, och ägnade sig dessemellan åt musiken. Han åkte runt i närområdet med sin orkester, spelade och bedrog henne emellanåt. Hon visste om det, men kunde inte mycket göra - på den tiden skiljde man sig inte för en sådan sak. Barnen växte upp, den ene sonen gick yrkesskola och blev byggnadsarbetare, den andre sonen militär.  När de stora pojkarna var sjutton år kom sladdbarnet - en liten gosse, välsignad, högt älskad av syskon och föräldrar. Tvillingsönerna gifte sig tidigt även de - första barnbarnet kom när yngste sonen var fyra år gammal. En liten prinsessa, mörk och lockig, och den unga mamman - nyss fyllda arton år - blev svårt sjuk en månad senare, var nära att dö på operationsbordet. Kvinnan tog hand om sitt lilla barnbarn, som hon älskade hett. Ett par år senare kom den Stora Katastrofen. En bilutflykt med familjen slutade då en traktor utan förvarning svängde över vägen, och hennes man körde in i den. Bilen slängdes tvärs över vägen, och de trodde att de klarat sig oskadda då de fann sig sitta i bilen, levande, mitt på en åker. Men då hennes man försökte lyfta armen för att stänga av motorn, så kunde han inte. Hans ryggmärg var skadad, oåterkalleligt. Ett år följde då hennes starke man låg på sjukhus i en stad åttio mil bort, låg i sträck för att hans ryggmärg skulle läkas i den mån den kunde läkas. Men, den läkte inte. Han kom hem tilll sist, i rullstol. Hon lärde sig förflytta honom - den store, tunge mannen - i och ur sängar, i och ur bilar (eftersom hon tog körkort vid 48 års ålder så de skulle få lite mer frihet, hon och maken). Hon lärde sig lägga om sår, hjälpa honom med hans kateter. Han fick aldrig ett sår, aldrig en infektion...hon skötte honom exemplariskt...Han blev bitter, hennes man. Han rasade över sitt öde, hatade, avskydde hennes omsorg och lät henne veta det. Många gånger grät hon över hans förolämpningar, förbannade sitt öde. Men hon älskade, och stannade därför kvar.Åren gick, fler barnbarn kom till världen. Den ene av sönerna - militären - levde ett välanpassat liv, gjorde sin militära karriär. Den andre sonen - sin faders besvikelse - slet ont på byggena, ägnade fritiden åt att hjälpa sura tanter i sin vaktmästartjänst för att försörja sin familj. Drygt åtta år efter den första prinsessans födelse var skilsmässan ett faktum. Prinsessans mamma tog sina döttrar och flyttade, hennes pappa föll för flaskans lockelse. Kvinnan såg sin son sörja sig fördärvad, och hon sörjde själv, sin son och sina barnbarn som hon knappt längre fick träffa. Under åren åkte hon på semester två gånger, den ena till Norge med sin bästa väninna - makens syster. Den andra gången till Österrike. Ingen av gångerna åkte hon med gott samvete, ingen av gångerna kunde hon slappna av och njuta av sin sällsynta ledighet. I tjugosju år skötte hon honom, dag som natt. Hon arbetade också halvtid som städerska tills hon gick i pension.Det år de båda skulle fylla sjuttio hade hon genom alla tunga lyft skadat sin kropp så att en operation behövdes. Den skulle ge henne ett lättare liv framöver. I stället tog komplikationer hennes liv en månad senare. Hon lämnade sitt liv med en känsla av snopenhet - hon tänkte - "Skulle det inte vara mer än såhär?". Hennes barnbarn - den förstfödda prinsessan (som återupptog kontakten som tonåring) och även andra prinsessor - minns henne med tacksamhet, med kärlek, med beundran. De ser hennes mod, hennes stora hjärta, hennes humor och enorma styrka. De älskar henne varmt ännu femton år efter hennes död, och tänker på henne varje dag... Hon valde att inte lämna sina minnen hos mig. Hon har heller inte gått vidare till ett nytt liv, då hon till fullo förstått kärlekens innersta natur...hon gick vidare upp i Ljuset, hon är nu en del av Den Yttersta Kärleken

 som tillbringade sin barndom i ständigt lyssnande till de vuxna - hon satt tyst, som liten gömd under köksbordet där de vuxna satt, som äldre i rummet hon delade med sina syskon med dörren halvt på glänt, fullt påklädd trots den sena timmen. Hon satt och väntade på att tonfallen skulle vända från rusigt stojande till plötsligt tänd ilska, hon väntade på smällarna och skriken. Hon hoppades att de skulle somna innan raseriet tog över, men gjorde de inte det, så var hon beredd. Beredd på att ta sina syskon med ut i natten för att försöka gömma sig, eller söka hjälp hos någon annan vuxen...men där fanns inga vuxna att söka hjälp hos.

Som vuxen förstod hon att inte alla lever sin barndom så - vaksamma, skygga, balanserande på en spindeltunn tråd.Hon sörjde under många år, hatade, grät och förbannade dem som berövat henne hennes barndom, dömde de vuxna, dömde sig själv hårdast av alla.Hon lärde sig att leva ensam och trodde att hon var någon som inte behövde.  Hon stod stark, på egna ben. Men, hon kunde inte älska sig själv.

Men så mötte hon en man som såg henne, som fanns kvar trots alla provokationer hon utsatte honom för, som älskade henne förbehållslöst. Och hon älskade sig själv genom hans blick. Hon tillbringade återstoden av sitt liv i tacksägelse - hon tackade gudarna för att de låtit henne få den barndom hon fått, att hon överlevt sin barndom, att de låtit henne växa till en stark och fri kvinna, att hon slutligen funnit sitt rätta jag genom att våga älska sig själv.

  ...förgrep sig på de barn som kom i hans väg har även han lämnat sina minnen i mitt förvar. Bilderna av tvååringarna som höll de kolorerade köttmagasinen åt honom medan han masturberade och tömde sina vätskor i en hink med urin är förvridna, färgade av hans tro att det han gjorde inte var fel utan helt naturligt. De flickor som vid tio års ålder introducerades i andra köttsliga konster skulle komma att ständigt hata honom...men han förstod aldrig varför.Som gammal satt han ensam i sitt hus, med smutsen krypandes in i hans porer, färgade dem lika svarta som den skuld han bar. Efter hans död kom de, de sorgsna flickorna, en efter en med sorgen över hans övervåld som finstrimmiga ärr i sina själar. De stod en stund och spottade sedan på hans grav. När de gick därifrån såg de sig aldrig mer om

Sorgen är en smärtsam sängkamrat, en törnekrona som får människan att böja sitt ansikte mot jorden och väta den med sina tårar. Den våldsamma saknaden gör tårarna hårda som kiselstenar, svidande, vassa. Sorgen och saknaden skriker ut sin smärta inom henne, bankar våldsamt i väggar, river och sliter i hennes själ. Den avgrundssvarta tomheten hotar sluka henne. När raseriet över hennes förlust ebbat ut återstår endast smärtan som pressar henne till ett intet, kvidande av gråt.

-----

Den sena sorgen är som tårpilens milda sus i sommarvinden, som havets dyningar i augusti, som den tidiga höstens kristallklara luft. Tårarna är inte längre kiselstenar, utan mjuka som persikans lena skinn. Saknaden skänker ett duvblått vemod åt människans dagar.

 på golvet i ett mörklagt rum. Hans kropp skakas av frossbrytningar, han svettas ymnigt. Svetten rinner ner i hans ögon, svider och förblindar honom. Han vrider sina händer, lägger armarna runt kroppen som för att känna en famn kring sig, för att skydda sitt jag mot ångesten som rider honom. Han mumlar hela tiden för sig själv, mumlandet bryts i abrupta utrop..."Neeej, din jäääävel...Varför ska jag...". Hesa snyftningar rister i hans kropp. Han reser sig från golvet, gör vildsinta utfall mot fiender som en utomstående betraktare inte skulle se, vrålar gutturalt, orden går knappt att urskilja. Hans tröstlösa kamp mot de inre demonerna pågår länge, över natten. När morgonen kommer resignerar han, suckar tungt och faller i en stilla gråt.

--------

Radioröst:"En manskropp har återfunnits i ett skogsparti beläget nära Ensamstad.  Kroppen hittades av en motionär. Polis kallades till platsen. Kroppen tros tillhöra den ensamstående man som försvann från sin bostad på fredagen. Ingen misstanke om brott föreligger.  Anhöriga är underrättade

ägnar hela sina liv åt att i gruvlig bitterhet ruva på en gammal oförrätt, drömmandes om en hämnd, om en chans att få hånskratta åt den person som förfördelat dem.Bitterheten fräter sönder dem inifrån, får dem att gå miste om allt det sköna, det ljuvliga, det oerhört vackra livet innebär. De inser aldrig storheten i att få existera, att ha möjlighet att njuta av livet, avv vad det innebär att få uppleva livets mirakel.Bitterheten förminskar dessa människor, förgiftar dem.

En tragedi i sig...