C S Lewis - Narniasviten - läste jag som nio-tioåring första gången.

Har läst om och läst om.

Har präglat mycket av mitt uppfattning om godhet/ondska - mörker/ljus...världens dualism, livet efter detta och så vidare. Och nu tror man ju förstås att jag är himla barnslig, mina snart fyrtiofyra år till trots. Och ja...kanske är jag barnslig. Men dels tycker jag det är en god egenskap, dels tjänar jag faktiskt på det. Att se världen med ett barns ögon innebär att man har ett öppet sinne, drivs av nyfikenhet och kunskapslust/-törst. Och det är ju inte fel!

Dessutom är det lite spännande att läsa om dessa böcker - som barn såg jag bara kärleksbudskapet i dem, och den spännande berättelsen. Läser man dem sedan som vuxen så ser man helt andra saker - paralleller till olika folkloristiska myter, kristusgestalten i berättelsen med offret och återuppståndelsen (jag är inte kristen, nota bene). Mycket spännande!

”Min morbror trollkarlen” är den första delen i serien om Narnia. Det här är berättelsen om något som hände i slutet av 1800-talet. Det är en berättelse av stor vikt, för den förklarar hur alla resorna mellan vår värld och landet Narnia började.
För att pröva kraften hos ett par magiska ringar skickas pojken Digory och hans kamrat Polly ut i det okända. De hamnar i en främmande värld och får med egna ögon uppleva hur landet Narnia föds, själva skapelsen. De möter även Aslan, lejonet, som utstrålar en sådan godhet och kraft att barnen inte tvekar att på hans uppdrag ge sig ut i Narnia för att bekämpa de onda makter som hotar denna värld.

-------

”Häxan och lejonet” är del två i serien om Narnia. Syskonen Peter, Susan, Edmund och Lucy evakueras till ett gammalt hus på landet undan flyganfallen i London. Genom ett stort klädskåp kommer de allihop till landet Narnia, ett märkligt land i en annan värld och tid. Där härskar den grymma drottningen Vita Häxan. Men en sägen från gamla tider ger invånarna hopp. En gång, säger sägen, ska fyra av Adams och Evas söner och döttrar komma till Narnia, och då kommer lejonet Aslan, Narnias skapare, åter och befriar landet ur häxans våld.

-----------

”Hästen och hans pojke” är tredje delen i serien om Narnia. Detta är berättelsen om något som tilldrog sig i Narnia och Calormen och länderna däremellan, då Peter den Store härskade i Narnia och hans bror och systrar var kung och drottningar under honom.
Yttre faror tornar upp sig i söder. Det mäktiga kejsardömet Calormen hotar att uppsluka sina grannländer Arkenland och Narnia. Ska de bortrövade, hästen Bri och pojken Shasta, lyckas fly från det grymma Calormen och varna kung Peter och hans syskon i tid? Ska det stora och goda lejonet Aslan, Narnias skapare, än en gång kunna inge Narnias invånare mod och kraft att stå emot de onda makter som hotar?

-------------

”Caspian, prins av Narnia” är del fyra i serien om Narnia. Den här berättelsen börjar på en järnvägsstation, där syskonen Peter, Susan, Edmund och Lucy sitter och väntar på ett tåg för att resa till skolan. Men plötsligt känns det som om någon drar i dem bakifrån och i nästa ögonblick försvinner hela järnvägsstationen ... I stället står de i ett busksnår. Kan de ha kommit tillbaka till Narnia?
Eftersom Narnia har en egen tid, så har det gått hundratals år sedan barnen var där senast. Nu är mycket annorlunda. Människor har erövrat landet och tystat djuren och träden och fördrivit dvärgar och fauner. Av lejonet Aslan ställs barnen inför uppgiften att jaga bort inkräktarna och återföra gammalnarnianernas rättmätige ledare, prins Caspian, på tronen.

-------------

”Kung Caspian och skeppet Gryningen” är del fem i serien om Narnia.
”Eustace rusade fram mot tavlan. Edmund kastade sig efter honom och skrek åt honom att akta sig. Lucy högg tag i honom från andra hållet. Då slog en blå våg upp kring dem och de kastades ut i tavlans hav.”
Så kom syskonen Edmund och Lucy ännu en gång till landet Narnia och i släptåg hade de sin besvärliga kusin Eustace.
Tillsammans med kung Caspian seglar de med skeppet Gryningen till haven bortom de Ensliga Öarna. Under den spännande färden i okända farvatten är Eustace odräglig i det längsta. Men när lejonet Aslan räddar honom ur en fruktansvärd knipa händer det märkliga, att till och med Eustace förändras.

--------------

”Silvertronen” är den näst sista delen i serien om Narnia.
”–Skynda dig! sa Eustace. Håll mig i handen. Vi måste hålla ihop. Och innan Jill förstod vad som hände hade han dragit henne med sig genom porten, bort från skolan, bort från England, bort från hela vår värld till Det Där Landet – Narnia.”
Eustace och hans skolkamrat Jill kommer till Narnia kallade av dess skapare, lejonet Aslan, för att ge sig ut på ett svårt och farofyllt uppdrag. De ska leta reda på landets tronföljare, prins Rilian, som länge varit försvunnen. Många har försökt – ingen har lyckats. Hur ska Eustace och Jill klara det?

-----------------

”Den sista striden” är den sjunde och avslutande delen i serien.
”Just som tåget körde in på stationen och Eustace och Jill tittade ut genom fönstret hördes ett förfärligt brak – och så var de i Narnia igen. Aslan ordnade det på sitt eget sätt.”
Det är ett Narnia fyllt av förvirring barnen kommer till den här gången. Den unge kungen, Tiriran, för en ojämn kamp mot fienden calormenerna och mot den listiga och grymma tyrann som uppträder i Aslans namn. Landet är skövlat och folket vet inte längre vem de ska sätt sin lit till. Tillsammans utkämpar Tirian, barnen och några trogna vapendragare en sista strid.

Denna gång blir det inte fantasy, direkt (måste ju bryta trenden en aning)...

Audrey Niffenegger - Tidsresenärens hustru

Henry är en stilig, bohemisk bibliotekarie som älskar punkmusik. Clare är konstnär med en passion för storslagna pappersskulpturer och thaimat.

De möts för första gången när Clare är 6 år och Henry är 36 och gifter sig när Clare är 22 år och Henry 30. Det låter otroligt, men är sant. Henry lider nämligen av en genetisk åkomma som får honom att ofrivilligt resa i tiden. Plötsligt ställer hans genetiska klocka om sig och han kastas framåt eller bakåt i tiden. Och Clare kan inget annat än att vänta på hans återkomst.

Henrys tidsresor är en hemlighet som svetsar samman de älskande trots alla smärtsamma avsked. Kampen mot Henrys sjukdom blir en kamp för att hålla fast tiden, livet självt. Tidsresenärens hustru formar sig till en berättelse om ögonblickets skönhet såväl som dess skörhet. Det är en historia om separation och saknad, men också om en närvaro så stark att den spränger alla gränser.

----

En bok som svindlar iväg på det mest osannolika sätt. Oväntade förvecklingar, hit och dit, hela tiden andlöst spännande och mycket berörande.

En våt dröm, dessutom, för den som sedan barnsben i hemlighet drömt om att kunna resa i tiden. Hade jag kunnat få en "superhjälteförmåga" så vete sjutton om inte tidsresande hade stått högst på önskelistan!

Fortsätter på den inslagna vägen...

Ursula K Leguin, del fyra Tehanu

Den fjärde boken om Övärlden handlar i första hand om Tenar, kvinnan från Gravkamrarna i Atuan och hur hon tar hand om en misshandlad liten flicka som blivit svårt brännskadad och lämnad att dö. Och en dag kommer en drake till ön där hon bor.
Draken för med sig Ged, den forne ärkemagikern, mannen som en gång räddade henne från gravkamrarna och som hon aldrig kunnat glömma. Så möts de igen, och tillsammans får de uppleva nya, märkliga äventyr. Den lilla flickan Therru tycks också äga starka krafter som ingen riktigt förstår och som gör att alla är rädda för henne. Hennes sanna namn är Tehanu, och hon kan tala med drakar och drakarna talar med henne.
-----

Egentligen inte så viktig för mej, för den är rätt ny, kom ut på nittiotalet, och jag har inga länkar bakåt i mitt liv med boken. Men, den fortsätter Övärlden-cykeln.

------

Och den sista:

Ursula K Leguin - femte boken - Burna av en annan vind.

En gång i tiden var drakar och människor ett folk. Men människorna ville leva i evighet, de försökte överlista döden och byggde en mur för att stänga den ute ur deras värld. Där bakom muren samlas de döda; grå, skugglika varelser som tvingas vistas i ett öde, oföränderligt land i evighet. Detta skapade obalans i Övärlden och osämja med drakarna. Trollkarlar har försökt skaffa sig makt över den andra världen men bara åstadkommit mer obalans och mer skada. Drakarna valde friheten, de bor i väster och flyger högt ovanför alla murar. Men människornas försök att rubba världsordningen påverkar även dem och de vill nu förgöra Övärldens folk och dess trollkarlar för att återfå hela sin gamla värld. Om detta handlar Burna av en annan vind.

Och den är en favorit av samma skäl som den fjärde boken i Övärlden-cykeln.

Det finns en till, men den har jag inte läst. Den heter Sagor från övärlden och förhåller sig till denna cykel ungefär om Silmarillion till Ringen-trilogin, dvs den beskriver sagor, myter och andra händelser som inte finns med i böckerna, men som har betydelse för berättelsen.

Tar vi den tredje boken i serien om Övärlden

Ursula K Leguin - Den yttersta stranden

Den yttersta stranden återfinner vi trollkarlen Ged, nu som ärkemagiker på Roke. Det är en dyster tid för Övärlden: Magin, som är en integrerad del av samhället, börjar förlora sin styrka. Den unge prins Arren av Enlad, kronprins till furstendömet Morred, kommer till trollkarlsskolan för att söka ärkemagikerns hjälp mot detta, och mot apatin som följer på magins försvinnande. Tillsammans ger sig Ged och Arren på en lång resa för att återställa magin, en resa som kommer att ta dem inte bara till Övärldens yttersta öar, utan också genom dödsriket. I sin mission får Ged hjälp av draken Kalessin.

Än en gång bevisas författarens taoism-inspirerade tes, att allt har två sidor: Ingenting är enbart ont. Döden, i en av LeGuins mera kryptiska passager, är inte enbart död.

________________________________________

Ännu en i serien av dem jag började läsa i tioårsåldern, och än idag läser om. Allt mer sällan, då jag nästan kan dem utantill...

Inte desto mindre - den här boken har satt sin prägel på hur jag uppfattar döden - inte som det torra, mörka land som den porträtteras som i boken, men min övertygelse om att det inte är slut när det är slut, så att säga...

...uppföljaren!

Ursula K Leguin - Gravkamrarna i Atuan

Gravkamrarna i Atuan Gravkamrarna i Atuan är den andra romanen i romancykeln, ursprungligen en trilogi. Att LeGuin är influerad av taoismens dualism märks tydligt i romanen: ingen människa är alltigenom ond.

Gravkamrarna i Atuan handlar om prästinnan Arha (den uppätna) i Atuan, ett tempelkomplex i Kargad, ett avlägset hörn av Övärlden, där trolldom i motsats till övriga Övärlden inte utövas. Arha, som föddes som Tenar anses vara prästinnan reinkarnerad, och förs från sitt föräldrahem i späd ålder, och genomgår en rituell symbolisk avrättning, som stoppas precis innan bilan hugger av hennes huvud. Detta symboliserar att hon inte längre har någon självständig existens, hon har blivit uppäten av de uråldriga namnlösa makter vars prästinna hon är. Nominellt sätt är prästinnan Arha av högst rang bland prästinnorna i komplexet, men i realitetet styr och ställer prästinnor för nyare, av de regerande kungarna mer favoriserade gudar.

Till tempelkomplexet i Atuan kommer trollkarlen Ged, på jakt efter Erreth-Akbes ring, som han tror kan finnas i skattkammaren i labyrinten under tempelkomplexet. Under letandet stänger Tenar in honom i labyrinten, först av nyfikenhet, men även av medkänsla. De börjar tala med varandra och Ged visar henne att hon inte blott är en prästinna, utan också Tenar. Tillsammans flyr de gravkamrarna, med Erreth-Akbes ring, som mycket riktigt fanns i skattkammaren. De namnlösa makterna vredgas och försöker begrava dem genom att rasa gravkamrarna över dem, men Geds magi är för stark, han lyckas hålla jordmassorna undan tills de kommit ut.

___________________________________________________

Del två, då...av Övärlden-cykeln. Läste jag också som barn, och fortsätter att läsa om. Har präglat en del av min känsla för och syn på hur man styrs av rädsla, av känslan av att vara osynlig, värdelös. Gav mig också en känsla för hur varje människa är unik och äger ett värde i sig.

Dessa böcker satte ord på mina känslor som barn, då jag lätt kunde relatera till huvudpersonerna.

Ursula K Leguin – Trollkarlen från övärlden – del 1

Trollkarlen från Övärlden är den första romanen i den romancykel som på svenska brukar kallas Övärlden-cykeln. Boken handlar om pojken Ged, hur hans magiska anlag upptäcks, och hur han får studera till riktig trollkarl i trollkarlsskolan på ön Roke.Till en början är Ged en av de bästa eleverna på trollkarlsskolan. Genom ungdomligt högmod släpper Ged lös en ond kraft i världen, som skadar honom och när han kan återuppta studierna är han inte längre samma stjärnelev som tidigare, men har också en större ödmjukhet inför rollen som trollkarl, vilket egentligen gör honom ännu bättre. Den onda kraften får han sedan ägna sin tid och kraft åt att bekämpa. Bokens karaktärer är psykologiskt noggrant utmejslade, och olika samhällen skildras från sociologiskt perspektiv

Trollkarlsskolan i Harry Potter antas vara inspirerad av den i Trollkarlen från Övärlden.

_____________________________________

En stor favorit som präglade stora delar av min barndom. Läste dem första gången när jag var runt tio, och läser fortfarande om dem, så här trettio+ år senare. Har påverkat en del av hur jag ser på världen, hur jag uppfattar liv, död, materia...

...femtio favoritböcker. Har hittintills kommit på fyrtio stycken.

Börjar idag, med den första:

________________________________________

Mary Gentle – De gyllene häxornas folk

När Lynne Christie kommer som diplomatiskt sändebud till den avlägsna planeten Orthe   möter hon en gåtfull värld där all teknisk vetenskaå och utrustning är förbjuden. Ortheanernas inställning till "utomvärldaren" är varken enhetlig eller enkel, och Christie dras snabbt in i en väv av intriger och konflikter hon bara halvt förstår

__________________________________ _____

Har präglat min syn på hur man kan värdera människors likheter och olikheter, fördomar osv.

Fast det är många år sen jag läste den!