Inlägg publicerade under kategorin Mina favoritinlägg

Av Avataria - 24 oktober 2008 21:35

Jag befann mej på en mörk plats - det fanns inget omkring – bara intet.
I drömmen var jag man (till skillnad från i verkligheten).

Jag stod invid ett stort vitt träföremål, rombiskt till sin form.
En bit bort fanns en åskådarläktare, där domare satt som var satta att avgöra om jag var värdig eller inte.

Jag började långsat, liksom sökande, gå runt det vita träföremålet, mumlande och mässande besvärjelser för att nå in i träföremålet och berörde föremålet på varje sida i något slags rituell dans.
Successivt förvandlades träföremålet till en trädliknande varelse (ingen ent utan trädets animus om man så vill - trädarketypen), rötterna gick djupt ner i jorden, och trädet fick nån form av ansikte, ögon som såg djupt in i min själ och såg sanningen.
Jag sa till domarna och trädet att jag har alltid älskat trädet (i benämningen alla träds själ...)
och i och med det var jag vägd på våg och funnen värdig.

Jag har funderat och klurat på den här drömmen, än det ena och än det andra har jag försökt tolka den som. Gissar att den handlar om min personliga utveckling. Men just idag känns det ganska enkelt. Skrev i en kommentar hos Klara att Trädet är min bästa vän. Och precis så enkelt är det. När jag har mått dåligt i livet, så har det ofta varit träd jag sökt mig till för att känna mig hemma. Jag har haft favoritträd (oftast stora björkar) där jag suttit intill stammen och varit ledsen. När jag upplever den där stora samhörighetskänslan med världsalltet, ni vet, som man känner ibland, så har det också varit träden som varit liksom symbolen för världen/världsalltet. Jag är ingen havsmänniska, har ingen längtan till havet. Även om jag kan tycka att havet är imponerande, mäktigt och trevligt att bada i så fyller det mej med ett slags ödesmättat vemod, eller en tomhetskänsla, en känsla av att bara vara liten och utsatt. Det är skogen jag upplever som mitt hem - jag kan känna en längtan efter att få sjunka ner i mossan, låta mig uppslukas av skogen, bli en del av den och kanske på ett sätt låta mitt ego utplånas i den myllrande, livfulla värld som skogen är. Träd är så taktila också - stammarnas bark har oändliga uttrycksformer - de kan vara släta och silvriga, vita som björken med dess svarta skrovliga band. Gamla almar har längst ned vid rötterna långa åsar och dalar, som ibland liknar månlandskap. De fyller luften med ljud, suset bland kronorna kan vara allt ifrån ödesmättat och hotfullt till rofyllt och skänka vila. Trädens stammar ger liv åt oändligt antal arter, både som levande organismer och när de ligger ruttnande bland mossor och lavar. De är uråldriga som organismer - i USA har man funnit ett bestånd av asp som är flera tusen år gammalt. Det finns något så ursprungligt, så oändligt hos träden, något så trösterikt, så enkelt. Jag älskar Träd, helt enkelt.  

Av Avataria - 15 juli 2008 12:30

...när jag reste frekvent mellan Bockstan och Huvudstan...



Att resa med tåg är som att färdas i det undermedvetna. Färdens monotoni leder oss ut på irrfärder i minnen, i fantasi, i drömmar.
Att inte möta andras blickar är en nästan övermäktig ansträngning...om våra blickar skulle mötas och någon av oss log skulle genansen bli o-u-t-h-ä-r-d-l-i-g. I stället studerar jag deras ansikten förstulet, i smyg med en känsla av att göra något förbjudet. Jag drömmer mig bort i de liv jag ger åt dem jag betraktar.
Där sitter hon som lutar sig bakåt i sätet, blundar och tänker på hur hon vid hemkomsten ska tappa upp ett doftande bad, tända en cirkel av ljus och sedan gråta bort sin känsla av ensamhet. På andra sidan sitter hon vars man varje fredag bär sin kvarting Brännvin Special hem, i systembolagets havsgröna påse med en känsla av förväntan, och sedan använder henne som ursäkt för att slå ur sig all sin vrede och vanmakt. Han, som ofta arbetar över för att slippa gå hem till kvinnan han en gång älskat och fortfarande älskar men som inte ser honom sedan barnen kommit, sitter mittemot, låter blicken löpa över texten i gratistidningens reklamsponsrade artiklar utan att egentligen läsa. Han tänker istället på vad han förlorat, och hur han nånsin ska kunna återskapa det de en gång haft.

Och under tiden sjunger Bono om kärlek i mina lurar...

                                                  
     

Av Avataria - 15 juni 2008 10:17

Theodor Kallifatides, Mödrar och söner de sista dagarna. I synnerhet en passage i boken grep mej så oerhört hårt, jag blev alldeles tagen.


"Ofta när jag är ensam hemme, sätter jag mig i deras gamla rum. På dörren som först var min sons och därefter min dotters hänger ännu en dekal. "Bättre att fråga och verka okunnig än att förbli det." Jag minns inte vem som hängde upp den och när. I min dotters garderob fann jag de särskilda kläder hon bar när hon tränade karate och kom hem på kvällarna med blåmärken över hela kroppen och ville att jag skulle slå mot henne så att hon fick visa sina konster.

I min sons skåp fann jag hans första tennisracket. Han hade talang men fjorton år gammal kom han hem en kväll efter tränignen, tog av sina skor och visade mig sina fotsulor som hade blåsor överallt. "Det är slut med tennisen, pappa." sade han. Sedan dess har han inte rört en racket.

Jag tittar på mina fynd och ler, varpå jag blir arg på mig själv. "Det är dags att inse det" säger jag med hög röst som om jag talade med grannen. Det är heller inte uteslutet att det är det jag gjorde. Vi själva är bara våra närmaste grannar. Sanningen är att jag aldrig vant mig vid att barnen är vuxna och lever sina egna liv.

Min mamma har samma problem. Hon kommer inte ifrån sina minnen. Hon saknar mindre den vuxna människa jag har blivit och mer den lilla pojke jag har varit.

Det vore enkelt att säga att både hon och jag saknar vår respektive ungdom. Jag vet i varje fall att jag inte saknar mig själv som ung. Vad skulle jag sakna egentligen? Min köttiga näsa? Den febriga inbilskheten?

Om det är något jag saknar från ungdomens tid, så är det den extatiska lyckan att läsa. Vilken händelse när man första gången läste Dostojevskij eller Hamsun.

Det är alltså inte min ungdom jag saknar utan mina barn när de var barn. Är det så konstigt, egentligen?

Jag saknar dem också som vuxna, men det är en saknad utan smärta. Vuxna ska de vara så länge jag lever, men barn har de varit bara en gång."


För mig sätter det ord på min egen odefinierbara längtan och saknad efter tider som varit. Inte för att tiderna alltid varit goda, men jag kan ibland längta mig sjuk efter den totala närvaron av mina barn som små. Den allt uppslukande kärleken, förälskelsen i den ljuvliga lilla varelse jag burit inom mig. En kärlek som får änglarna att sjunga...

Visst älskar jag mina barn, på samma sätt idag, men de är inte längre bara mina barn - de är sina egna, och världens barn på ett annat sätt än när de var små. Den totala närheten finns inte längre, vi är inte längre ett som vi var då.

Av Avataria - 31 maj 2008 23:36

Sommarnattens svalkande blå...

Av Avataria - 24 februari 2008 17:54

"Jorden kan du inte göra om,

stilla din häftiga själ

endast en sak kan du göra

en annan människa väl.

Och detta är redan så mycket

att själva stjärnorna ler

en hungrande människa mindre

betyder en broder mer."


Stig Dagerman

Av Avataria - 29 december 2007 10:52

av december.


Ett löfte om ljus flimrar i synfältets utkant.



Av Avataria - 13 december 2007 21:45

är det att ta sina gamla texter och lägga ut dem igen. Men många av dem säger mycket...


Min längtan står till ordens bemästrande

Till förmågan att få orden och språket

att sjunga mina sånger

 

Att förmedla den Kärlek jag känner

till mina barn, barn av mitt blod, av mitt kött,

med mina drag, goda såväl som mindre goda - mina barn av snö och eld, mina barn av kärlek och tillit

 

Den passion jag upplever för den man jag valt

till livskamrat, den upphöjde,

som med mig delar glädje och sorg, bröd och vin,

som ger mig sina innersta tankar, sin yttersta omsorg

och som är min första tanke för dagen, och min sista

 

Min kärlek till den kvinna som födde mig, som bar mig i sitt inre

som gjorde min bild till sin

och som älskade, dyrkade 

tills livet skilde oss åt, gjorde min nacke styvare

än nånsin hennes

 

Den kärlek jag hyser för mina Systrar

som med mig delade ljuvt och lett

som jag skrattat med

och gråtit med

och vakat i långa barnanätter

för att skydda mot ondska och

människors oförstånd

 

Min kärlek till Människan som varelse på gott och ont

För all den skönhet hon är mäktig,

trots allt hat och all död hon förmår

 

Men mina ord är små, enkla och doftar endast av

skrivarens billiga bläck eller

arbetsrummets skuggade vrår och dammiga papper

och blir varken stora, bevingade eller ens lästa...

 

Men de finns hos mig, sjunger mitt livs sång - så oändligt stor och ändå så vanlig...som din och som alla andras....



Av Avataria - 7 juni 2007 10:03

När sömnens grå filt glider av mig öppnas mina ögon mot den transparenta dagen. Ljusets genomskinlighet genomtränger min sinne, sköljer bort alla tankar, tvättar alla ord rena vita nya. Verkligheten förlorar sina många lager (som lökar eller träsktroll) och det är enkelt att leva.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2009
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards