En sång om kärlek.

Och en vacker dag
kryper vi ihop hos varandra
ett lås knäpper till och vi
kommer aldrig mera loss,
dina förslitna leder insnärjda i min gikt,
mitt magsår intill ditt hjärtfel
och min reumatism mot ditt ryggskott,
aldrig skola vi skiljas, ack nej.

Och kära, du glömmer din andnöd,
din arytmi
och infarkten du redan haft,
och jag glömmer min katarr,
mina rastlösa ben
och det ständiga gnaget i vänster sida,
nu trotsa vi sorger och mödor och nöd.
Mina bröst, så tomma och platta
håll om dem, kära
för en dag när du ser på dem
hänger de långa,
älskar du mig då
tula tulan tulituli tej?

Herre, lär oss acceptera de gamlas kärlek,
de ungas kärlek, de medelålders kärlek,
de fulas kärlek, de fetas kärlek,
de fattigas kärlek,
de illa kläddas kärlek
och de ensammas kärlek.
Lär oss acceptera kärleken,
vi är så rädda för den.

Och du tar mina bröst i dina händer,
mina uttänjda platta bröst
och berör med läpparna
de skrynkliga vårtorna
och med starr i ögonen,
i väntan på en vårdplats
famlar du blint efter mig,
känner dig för med händerna.
Känn på du bara:
under alla de här rynkorna finns jag,
den här förklädnaden
tvingade livet på oss till slut,
du mitt smultron, min svala,
min blomma så fin.

Och mina knölar vilar i dina gropar,
dina rynkor i mina fåror
och intill dig i ditt lidande
ber jag tyst om din död.
Och ljus är vår kväll och vår morgon.


Eeva Kilpi